Ja, det kan vara lite olika saker då vi på svenska använder detta ord för helt olika dansformer. De flesta kulturer har någon form av perkussiv dans och som oftast är associerad med en specifik musik, till exempel spansk/romsk flamenco, indisk kathak, sydafrikansk gumboot, sydamerikansk zapateo (zapateado). "Tap dance" är benämningen på den afro-amerikanska perkussiva dansen från Nordamerika.
Dock används orden "stepp" och "steppdans" överlag så fort någon stampar med fötterna och det gör att det lätt blir missförstånd. "Step dance" är till exempel namnet på irländsk perkussiv dans och "stepping" är en helt annan dansform med klappar och slag på kroppen.
Lite nördigt kanske, men vi måste skilja på de här olika dansformerna och vi bör använda det namn som utövarna själva använder.
House of Hoofing sysslar med afro-amerikansk steppdans, TAP DANCE, och här nedan följer en kort sammanfattning av denna konstforms historia.
Stepp/Tap var ett av de första uttryckssätten i den afro-amerikanska kulturen som jazz, och hip hop härstammar från och det gäller både dansen och musiken. Det är inte bara en rolig dans i musikaler utan en komplex konstform i både ljud och rörelse som kan uttrycka alla olika sorters känslor.
Redan under tidig kolonialtid började utvecklingen av det som senare skulle kallas "tap dance" och "jazz music". De människor som kidnappades i Afrika och såldes som slavar i Amerika tog med sig det enda de kunde - traditioner, danser och sånger. Rytmen är en central del i många afrikanska kulturer och den ingår i det dagliga livet. Trumman och dansen är viktiga inslag i ceremonier och kan användas för att kommunicera, - olika rytmer har olika betydelser.
På de många plantagerna i Nordamerika blandades först flera olika afrikanska danser och musikstilar när människor kom från olika platser med olika språk och traditioner, framför allt från Väst- och Centralafrika. En första form i denna nya afro-amerikanska kultur är Ring Shout (se bild).
Senare influerades kulturen också av annat som kom till Amerika, till exempel spanska visor, fransk militärmusik och irländsk dans.
År 1740 kom en lag i engelskt styrda South Carolina som förbjöd de förslavade att använda trummor och då blev användandet av kroppen och fötterna för att skapa rytmer ännu mer framträdande.
En viktig plats var Congo Square i New Orleans, där både fria och förslavade afrikaner samlades på söndagar för att umgås och spela musik och dansa. Staten Louisiana tillhörde Frankrike (och under en tid Spanien) och där var behandlingen av slavarna en aning mildare, de fick vara lediga en dag i veckan och en del hade fått sin frihet tillbaka. Detta försvann gradvis efter USAs köp av Louisiana 1803 då hårdare regler infördes.
Efterhand som slaveriet avskaffades i de olika delstaterna flyttade många nu fria afro-amerikaner norrut och en ny viktig plats blev Five Points i New York City. Där levde många svarta i slumområden och det fanns flera "music halls" och små teatrar och dansklubbar.
I början fanns det flera olika former av "tap dance" till exempel "Virginia Essence", "Buck Dance", "Wing Dance" som senare slogs ihop och "stepp"/"tap" som vi nu känner det började formas i mitten av 1800-talet. En av huvudpersonerna i utvecklingen under denna tid var William Henry Lane aka "Master Juba" (bild). Han växte upp och bodde i Five Points och blandade olika afro-amerikanska steppdanser, slängde in en gnutta irländsk jig, engelsk clog och egna helt nya grejer.
Själva namnet "Tap Dance" kom relativt sent, runt millennieskiftet 1900, och det var också runt denna tid som metallbitar ("taps") började fästas på skorna. Innan dess hade vanliga läderskor använts, ibland med träsulor.
Under hela denna tid var Amerika starkt segregerat och svarta människor blev pryglade och lynchade, först som slavar och sedan som lägsta klassens medborgare. Slaveriet i USA avskaffades successivt i de olika delstaterna mellan ca 1780-1860, men flera segregationslagar var i kraft fram till 1960-talet. Det är inte alls längesedan och fortfarande idag finns rasismen i samhället.
Det var först förbjudet för afro-amerikaner att uppträda på scen och mycket av dansen och musiken stals av vita artister som tjänade pengarna. De målade då ofta ansiktet svart med bränd kork (blackface) och häcklade och gjorde narr av svarta människor.
"Tapdans" innehåller all denna historia och traditon och är otroligt mångfacetterad vilket det tyvärr inte alltid finns tillräcklig kunskap om, inte ens inom stepp- och jazz-communityn. De flesta känner till Fred Astaire men få har hört talas om hans danslärare John Bubbles (bild).
Även om grunden är samma så kan en säga att det finns lite olika stilar av "tapdans", En del har inriktningen mot koreograferad dans och det visuella ("theater tap"), medan andra har improvisation/freestyle som bas och fokus ligger på det musikaliska uttrycket ("rhythm tap").
Inom tap-communityn ser en ofta tapdansaren som en del av bandet med skorna och golvet som instrument. En del utövare ser sig mer som musiker än dansare och i USA har tapdans officiell status som en egen konstform. Jazzlegenden Miles Davis pratar i sin självbiografi om stepp och om dansaren Baby Laurence som en stor inspirationskälla.
"Hoofing" då, som i "House of Hoofing"? Jo, en del av de mest inbitna utövarna kallas ibland "hoofers" och stilmässigt är det fotarbetet och ljudet som dominerar men det finns också en speciell slags helhetsinställning. Så här säger den levande legenden Savion Glover: ¨While tap is a dance style; hoofing is a lifestyle. I'm a hoofer because I live and breathe tap dancing.¨ (Och btw, hoofing uttalas med kort u, som svenska "muffin".
Det finns väl, och har funnits lika många stilar som det finns dansare, men det är också lite av grejen med tapdans. Precis som jazz, som tap är starkt knutet till är det en individuell och fri konstform där en får skapa sin egen personliga stil. Dock alltid med en stor respekt för pionjärerna och med kunskap om historien och traditionen. Det räcker inte att ta på ett par steppskor, sprattla lite med benen, stampa i golvet och tro att det är tap.
VIDEO - spellista med äldre mästare och nutida artister
Vill också rekommendra en dokumentär om den afroamerikanska dans- och musiktraditionen:
Källhänvisningar:
Ring Shout - en religiös ritual i cirkulär röresle med sång (call & response), rytmiska fotstamp och klappar.
Master Juba (ca. 1825 - ca. 1852)
John Bubbles (1902 - 1986), kallas för
"Father of Rhythm Tap"
Savion Glover
Dormeshia - "Queen of Tap"
