OM STEPP

 House of Hoofing

Vad är stepp egentligen?


Ja, det kan vara lite olika saker då vi på svenska använder detta ord för helt olika dansformer. De flesta kulturer har någon form av perkussiv dans och som oftast är associerad med en specifik stil av musik, tex spansk/romsk Flamenco, indisk Kathak, sydafrikansk Gumboot, sydamerikansk Zapateo.

Tap Dance är benämningen på den afro-amerikanska perkussiva dansen från Nord-amerika.

Dock används orden stepp och steppdans överlag så fort någon stampar med fötterna och det gör att det lätt blir missförstånd. Tex är Step Dance namnet på irländsk perkussiv dans och Stepping är en helt annan dansform med klappar och slag på kroppen.

Lite nördigt kanske, men vi måste skilja på de här olika dansformerna och bör använda deras riktiga namn som utövarna själva använder.

House of Hoofing sysslar med afro-amerikansk steppdans, tap dance, och här nedan följer en kort sammanfattning av denna konstforms historia.

Stepp/Tap är ett av de tidigaste uttrycksmedlen i den afro-amerikanska kulturen som swing, funk och hip hop härstammar ifrån. Och det gäller både dansen och musiken; jazzmusik har sitt ursprung i denna kultur. Tap är inte bara en rolig dans man ser i gamla musikalfilmer utan en komplex konstform som kan uttrycka alla olika sorters känslor.


Redan under tidig kolonialtid började utvecklingen av det som senare skulle kallas tap dance och jazz music. De människor som kidnappades i Afrika (framför allt Väst- och Central-afrika) och såldes som slavar i Amerika tog med sig det enda de kunde, sina traditioner, danser och sånger. Rytmen är en central del i många afrikanska kulturer och den ingår i det dagliga livet. Trumman och dansen är viktiga inslag i ceremonier och kan användas för att kommunciera, olika rytmer har olika betydelser.


På de många plantagerna i Amerika blandades först flera olika afrikanska danser och musikstilar då människorna kom från olika områden i Afrika med olika språk och traditioner. En första form i denna nya afro-amerikanska kulturen är Ring Shout (se bild).

Senare influerades afro-amerikanerna också av annat som kom till Amerika, tex spanska visor, fransk militärmusik, irländsk dans, mm.

1740 kom en lag i engelskt styrda South Carolina som förbjöd slavar att använda trummor och då blev användandet av kroppen och fötterna för att skapa rytmer ännu mer framträdande.

En viktig plats var Congo Square i New Orleans, där förslavade afrikaner samlades på söndagar för att umgås och spela musik och dansa. Staten Louisiana tillhörde Frankrike (och under en tid Spanien) och där var behandligen av slavarna en aning mildare och de fick vara lediga en dag i veckan. Detta försvann gradvis efter USAs köp av Louisiana 1803 då hårdare regler infördes.

Efterhand när slaveriet avskaffades i de olika delstaterna flyttade många nu fria afro-amerikaner norrut där det var lite lättare att överleva. En ny viktig plats blev Five Points i New York City. Där levde många svarta i slumområden och det fanns flera music halls och små teatrar och dansklubbar.


Tap dance som vi känner igen den nu verkar har kommit till i mitten av 1800-talet, och det fanns i början olika former av dansen tex "Virginia Essence", "Buck Dance", "Wing Dance". En av huvudpersonerna i utvecklingen under denna tid var William Henry Lane aka "Master Juba" (se bild). Han växte upp och bodde i Five Points och blandade olika afro-amerikanska steppdanser, slängde in en gnutta irländsk jig, engelsk clog och egna helt nya grejer.

Själva namnet "Tap Dance" kom relativt sent, runt millennieskiftet 1900, och det var också runt denna tid som metallbitar ("taps") började fästas på skorna. Innan dess hade man haft vanliga läderskor, ibland med träsulor.


Under hela denna tid var Amerika starkt segregerat och svarta människor blev pryglade och lynchade, först som slavar och sedan som lägsta klassens medborgare. Slaveriet i USA avskaffades successivt i de olika delstaterna mellan ca 1780-1860, men flera segregationslagar var i kraft fram till 1960-talet. Det är inte alls längesedan och fortfarande idag finns rasismen i samhället.

Det var först förbjudet för afro-amerikaner att uppträda på scen och mycket av dansen och musiken stals av vita artister som tjänade pengarna. De målade då ofta ansiktet svart med bränd kork (blackface) och häcklade och gjorde narr av svarta människor.


Tapdans innehåller all denna historia och traditon och är otroligt mångfacetterad, vilket det tyvärr ofta inte finns tillräcklig kunskap om, inte ens inom stepp- och jazz-communityn. De flesta känner till Fred Astaire men ingen har hört talas om hans lärare John Bubbles (bild).

Även om grunden är samma så kan en säga att det finns lite olika stilar av tapdans. En del har inriktningen mot koreograferad dans och det visuella, medan andra har improvisation/freestyle som bas och fokus ligger på det musikaliska uttrycket.


Inom tap-communityn ser en ofta tapdansaren som en del av bandet med skorna och golvet som sitt instrument. En del utövare ser sig mer som musiker än dansare och i USA har tapdans officiell status som en helt egen konstform. Jazzlegenden Miles Davis pratar i sin självbiografi om stepp och om dansaren Baby Laurence som en stor inspirationskälla.


Hoofing då, som i House of Hoofing?? Jo, en del av de mest inbitna utövarna kallas ibland "hoofers" och stilmässigt är det fotarbetet och ljudet som dominerar men det finns också en speciell slags helhetsinställning. Så här säger levande legenden Savion Glover: "While tap is a dance style; hoofing is a lifestyle. I'm a hoofer because I live and breathe tap dancing." (Och btw, hoofing uttalas med kort u, som svenska muffin)

Det finns väl och har funnits lika många stilar som det finns dansare men det är också lite av grejen med tapdans. Precis som jazz som tap är starkt knuten till är det en individuell och fri konstform där en får skapa sin egen personliga stil. Dock alltid med en stor respekt för pionjärerna och kunskap om historien och traditionen. Det räcker inte att köpa steppskor, sprattla med benen och stampa lite i golvet och tro att det är tap.



VIDEO - gamla legender & dagens stjärnor

Källhänvisning: 
"Jazz Dance: The Story Of Amercian Vernacular Dance",  Marshall & Jean Sterns 
"Tap Dancing America: A Cultural History",  Constance Valis Hill 
"Steppin' on the Blues",  Jacqui Malone

"Ring Shout, Wheel About -

The Racial Politics of Music and Dance in North American Slavery", Katrina Dyonne Thompson
"Tap Roots",  Mark Knowles
"What the Eye Hears",  Brian Seibert 
"More Than a Novelty",  Brenda Bufalino (Dance Magazine)

"Tap Dance in America: A Short Story", Library of Congress (Constance Valis Hill)




Copyright @ All Rights Reserved

Ring Shout - en religiös ritual i cirkulär röresle med sång (call & response), rytmiska fotstamp och klappar.

Master Juba (ca. 1825 - ca. 1852) var en av förgrundsfigurerna i utvecklingen av tap dance

John Bubbles (1902 - 1986), kallas för

"Father of Rhythm Tap"